Allan Larsson (S) före detta finansminister, har utsetts av EU-kommissionen som specialrådgivare i arbetet med att ta fram de riktlinjer som den sociala pelaren kommer att ha sin grund i. Den sociala pelaren kommer i första hand handla om arbetsmarknaden, vilket innefattar frågor som: Minimilöner, föräldraledighet och arbetslöshetsersättning.
På grund av att europeiska arbetsmarknaden har integrerats allt mer har detta lett till att det uppstår problem om arbetsmarknadsfrågor inte är harmoniserade mellan medlemsländerna inom euro-området, vilket försvårar den fria rörligheten för arbetstagare. Därför har den europeiska pelaren för sociala rättigheter motiverats av president Juncker med att den europeiska arbetsmarknaden inom euro-området blir allt mer sammanlänkad och att harmonisering krävs för att den inre marknaden ska fungera. I nuläget är man som arbetstagare i en osäker position då det exempelvis på europeisk nivå inte finns lagstiftat om viktiga arbetsmarknadsfrågor såsom minimumlöner. Trots att sociala frågor är en nationell kompetens för medlemsländerna har nu president Juncker ändå efterfrågat ett djupare samarbete inom området. 
 
Om man inte väljer att harmonisera regelverket så är risken att ett ”race to the bottom” uppstår, dvs. en nedgående spiral där medlemsländerna i EU tvingas sänka sin standard för att vara så attraktiva som möjligt för arbetsgivare. För arbetstagare innebär denna spiral en utsatthet som man från kommissionens sida nu vill försöka förhindra.    
 
För medlemsländernas del skulle en harmonisering av arbetsmarknaden medföra en konflikt mellan ett ännu mer integrerat EU-samarbete eller att ge upp en del av sin suveränitet som stater. Denna ständiga fråga om hur mycket makt medlemsländerna är villiga att ge upp till det mellanstatliga samarbetet har ständigt präglat EU-samarbetet. Sociala frågor anses vara av mycket känslig karaktär för medlemsländerna då ländernas olika kulturer av att sköta sitt samhälle formar dessa.  En annan viktig aspekt, och kanske den allra viktigaste, är att de sociala frågorna finansieras av skattemedel på nationell nivå, vilket även är ett viktigt kännetecken för en suverän stat – att kunna ta ut skatter av sina medborgare och finansiera sitt välfärdssamhälle med tillhörande frågor. För att nå en harmonisering på arbetsmarknadsområdet behöver alla medlemsländer göra kompromisser för att enas om en gemensam grund, då medlemsländerna har olika arbetsmarknadsmodeller med olika seder och bruk. I Storbritannien är det känt att arbetstiderna är längre än genomsnittet i EU, samtidigt som att föräldraledigheten inte är lika välutvecklad som i exempelvis Sverige.   
 
För Sveriges del har arbetsmarknaden ett speciellt värde då vi under lång tid inte hade en reglerad arbetsmarknad utan det var fackförbunden i landet som förhandlade fram arbetsvillkor åt sina medlemmar. Denna tradition med starka fackförbund finns till stor del kvar i Sverige, ändock i moderniserad version. Fackförbundens styrka gör den svenska arbetsmarknadsmodellen unik och frågan är vad som skulle hända med fackförbundens roll i Sverige om man på EU-nivå valde att harmonisera arbetsmarknadsfrågor?
 
Sverige anses ha en högre standard jämfört med många andra medlemsländer inom vissa arbetsmarknadsfrågor. Ett av många exempel är föräldraledigheten där vi har en generös ledighet i jämförelse med andra medlemsländer och där man idag även kan välja att dela ledigheten med sin partner. Skulle Sverige behöva sänka sin standard eller kommer vi att vara en förebild för resten av EU? Eller kan Sverige komma att använda sin högre standard inom dessa specifika frågor för att slippa ändra sin standard gällande andra frågor inom arbetsmarknadsområdet, såsom att det i Sverige ännu råder ett av Europas största ”gender gap” när det kommer till löner mellan manliga och kvinnliga arbetstagare? Den svenska arbetsmarknadsmodellen kommer sannolikt inte att tas isär helt, utan snarare är det så att Sverige med sin modell och andra medlemsländer måste anpassa sig efter en lägsta nivå som kommer att sättas för EU. 
 
För det svenska samhället innebär en eventuell reglering av arbetsmarknaden stora förändringar, då medborgare i sitt vardagliga liv kommer i kontakt med sociala frågor rörande arbetsmarknaden. För Småland-Blekinges del är arbetsmarkandskompetensförsörjning en viktig fråga där den fria rörligheten på den inre marknaden för arbetsgivare och arbetstagare påverkar regionernas möjlighet att attrahera utländsk kompetens. Exakt vad dessa förändringar kommer att innebära mer konkret kan man i nuläget inte förutse utan endast spekulera kring. Det som är säkert är att Sverige kommer att värna om sina starka traditioner och sin högre standard i dessa frågor. Möjligen har Sverige en fördel att bevaka sina intressen i dessa frågor då kommissionens socialrådgivare är svensk.  
 
För mer information, var god se följande länkar: