Klimatpolitisk curling och slalom i energipolitiken

Så här i OS-tider bjuds det på spänning och sportslig historieskrivning i de italienska alperna. Man behöver dock inte sitta på läktaren i Milano Cortina för att få uppleva sportslig dramatik. Även Bryssel bjuder nämligen på högklassig klimatcurling och energipolitisk slalomåkning, med snabba prioriteringssvängar och rask policyborstning. Följ med på Brysselkontorets rapport från den senaste delsträckan i EU:s klimat- och energipolitiska långlopp.

Startrusning

I mitten av februari godkände Europaparlamentet det kraftigt omarbetade förslaget till EU:s klimatmål för 2040 som förhandlades fram av EU:s medlemsländer i november 2025. Att klimatmålet trots allt landade på 90 procent, med avgörande förbehåll, ska med all rätt ses som en framgång för EU-kommissionens klimatpolitik, men till vilket pris? Som politisk kompromiss för att baxa igenom det sista delmålet i EU:s klimatlag (2030, 2040 och 2050) ifrågasätts nu flera bärande pelare i EU:s klimatpolitiska konstruktion. Hur hamnade vi här?

För att förstå EU:s nuvarande klimatpolitiska debatt och vart den är på väg, behöver vi först backa bandet till 2019 och efterdyningarna av Europaparlamentsvalet i maj samma år. Europaparlmentsvalet 2019 markerade ett definitivt skifte i europeisk politik.  Avgörande för detta skifte har att göra med att de två traditionellt bärande partigrupperna i Europaparlamentet (EP), det konservativa EPP (M och KD) och den socialdemokratiska gruppen S&D (S) förlorade den majoritet som dessa grupper dittills haft. Efter valet stod det klart att det skulle bli mycket svårare att bilda breda majoriteter utan stöd från de Gröna (MP) och Liberala (C och L) partigrupperna i Europaparlamentet. Dessa grupper hade gått starkt fram i valet och deras nya inflytande gjorde sig snabbt gällande vid valet av ny Kommissionsordförande under sommaren 2019. Europaparlamentet måste formellt sett ge sitt samtycke till den nya Kommissionsordföranden och de liberala och gröna grupperna i Europaparlamentet valde att spänna musklerna och använda sin nya ställning till fullo. Ett av de krav som framfördes var att kommissionen skulle föra en långt mer ambitiös klimat- och miljöpolitik. Det som skulle bli känt som EU:s Gröna giv, Kommissionens plan för en klimatneutral union till 2050 som uppnår EU:s åtagande i Parisavtalet.

Märk väl. EU har bedrivit klimat och miljöpolitik sedan 1970-talet, men mandatperioden 2019–2024 innebar en markant ökning i takt och ambition. Något som skapat ett pyrande missnöje och oro ute i de europeiska leden, ju närmare EU:s medlemsländer kommer till implementeringen av den förda politiken under den europeiska mandatperioden 2019–2024. Mer om det senare.

Växlingszon

Under den föregående mandatperiodens mest intensiva lagstiftningsfas 2021–2023 började ett litet men allt tydligare skifte att skönjas i inställningen till EU:s ambitiösa klimatpolitik. Att den efterföljande mandatperioden 2024–2029 skulle bli mindre ambitiös än dess föregångare har setts som en självklarhet bland EU-bedömare, men att flera grundpelare i EU:s klimatpolitik så öppet skulle ifrågasättas av europeiska ledare var det färre som såg komma. Vägen dit går som med så mycket annat genom det moddiga spår av på varandra efterföljande kriser som präglat 2020-talets inledning – Covidpandemin, Rysslands invasion av Ukraina, handelsblockader och konflikter, teknologiska språng i form av artificiell intelligens och ett globalt ifrågasättande av den regelbaserade ordningen och relationen mellan stater.

Sammantaget har dessa faktorer satt EU under hård press. Den gröna omställningen behöver genomföras under svårast möjliga förutsättningar med skyhög insats. Vad som står på spel är inget annat än det europeiska välståndet, konstaterar EU:s medlemsländer. Genom en framgångsrik omställning av våra samhällen kan europeisk industri eventuellt bli ledande inom framtidens teknologier och säkerställa Europas historiska ledarroll inom teknik och industri. Ett misslyckande riskerar å andra sidan att utplåna europeisk industri och förpassa Europa till den obskyra utkant som kontinenten var innan antiken.

För EU-kommissionen är lösningen på ekvationen tydlig. Långsiktiga krav och incitament behövs, som industri och samhälle kan förhålla sig till för att gradvis kunna ställa om till en mer hållbar verksamhet. Ett tydligt exempel på att detta fungerar är EU:s utsläppshandelssystem för industrin (ETS I) som vi får anledning att återkomma till lite senare i denna artikel. Den europeiska industrin har nämligen sedan systemet infördes 2005 minskat utsläppen med 50 procent, vilket kan jämföras med 20 procent för sektorer som inte omfattas av reglerna.

Samtidigt är europeisk industri satt under hård press på grund av det rådande världsläget med höga energipriser, handelskonflikter och ökad protektionism. Då nya europeiska regler och krav träder i kraft under de kommande åren, har många företagare och statsledningar börjat bli oroliga för att trycket på industrin ska bli för stort och att det är dags att införa olika former av avlastning och respit för näringslivet. Av just denna anledning har EU-kommissionen och EU:s medlemsländer under den innevarande mandatperioden (2024–2029) i allt högre grad börjat tala om konkurrenskraft.

Efter det senaste Europaparlamentsvalet 2024 fortsatte trenden från 2019 med ett alltmer splittrat Europaparlament, fast denna gång med en tydlig högersväng. På samma sätt som det europeiska språkbruket under föregående mandatperiod präglades av värdeord så som ”grönt” och ”hållbart”, har samma ord under den innevarande mandatperioden ersatts med ”rent” och ”konkurrenskraftigt”. Målet är i många fall detsamma, men politiseringen av miljö- och klimatfrågor har kommit att bli märkbart påtaglig även på europeisk nivå.

Skiftet i europeisk politik har gått fort och för den som följt europeisk politik lite sporadiskt under de senaste åren kan säkert förvånas över den personlighetsslalom som EU-kommissionen genomfört från ett år till ett annat. EU-maskineriet anklagas ofta för att vara långsamt, men under kris kan skiftena vara abrupta och hastiga. Vissa bedömare menar att EU fungerar som bäst under kris, och att EU:s anpassningsförmåga visar på dess inneboende styrka och långsiktiga hållbarhet – förlåt – konkurrenskraft.

Energipolitisk klungåkning

Efter den klimatpolitiska stafettväxling som EU genomgått under det senaste året har EU-samarbetet gått in i en ny marschfas kopplat till dessa frågor. Konkurrenskraft, motståndskraft och beredskap är ledorden och kan som ovan antytt ses som en annan sida av samma mynt. Ett hållbart samhälle är också ett långsiktigt konkurrenskraftigt och motståndskraftigt samhälle.

Sedan senhösten 2024 har EU-kommissionen, med påtryckningar från EU:s medlemsländer och en klar högermajoritet i Europaparlamentet, tydliggjort sin avsikt att underlätta för europeisk industri och företagande. Något som tydligt framgår i EU-kommissionens förslag till ny långtidsbudget för EU (MFF), med en ny konkurrenskraftsfond, samt en omfattande insats för att förenkla europeisk lagstiftning. Förenklingspaketen som EU-kommissionen lanserat under 2025 har kritiserats för att vilja riva upp EU:s klimatlagstiftning. EU-kommissionen som ser vikten av att skydda den ambitiösa klimatpolitik som förts under föregående mandatperiod, men som ändå behöver tillmötesgå kraven från EU:s medlemsstater försöker så gott det går att skydda klimatpolitikens strukturella integritet mot krafter som vill riva upp den. Den politiska utvecklingen under det senaste året har dock visat att kritikernas farhågor riskerar att besannas.

Prov på uthållighet

Den rådande diskussionen kring EU:s klimatpolitik har som påvisats ovan en komplex bakgrund. Centrala delar av EU:s klimatlagstiftning bygger på principen om att förorenaren ska betala. Som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nyligen uttryckte det, ”om du vill släppa ut växthusgaser får du betala. Om du inte vill betala får du vara innovativ”. Detta är kärnan i EU:s utläppshandelssystem (ETS I & II), gränsjusteringsmakanismen (CBAM), samt annan lagstiftning så som CO2-normer för lätta fordon som gradvis ökar utsläppskraven för förbränningsmotorer fram till 2035, då det var planerat att inga nya sådana motorer skulle få produceras i Europa. Allt efter att nya krav träder i kraft kommer kostnaderna för utsläpp att öka.

En utökning av ETS-systemet (ETS II), som kommer att inkludera utsläpp från transportsektorn, byggnader och mindre industri, var ursprungligen tänkt att introduceras från och med 2027. Systemet har nu föreslagits skjutas upp till 2028 eftersom EU:s medlemsländer vill undvika en potentiell social oro till följd av en skarp ökning av bensin- och levnadskostnader som införandet av systemet ofrånkomligt kommer leda till. Ökade bensinpriser och levnadskostnader är i sig tänkta att fungera som incitament för att styra konsumenter till köp av bland annat elbilar, vars priser i längden förväntas minska i takt med att efterfrågan ökar.

EU:s klimatlagstiftning är teoretiskt ett fiffigt system som bygger på att alla binder sig till de planerade åtgärderna. Under hösten 2025 har flera undantag till EU:s klimatlagstifting diskuterats och förhandlats fram, vilka förvisso ger kortvarig respit, men som samtidigt riskerar att försena nödvändiga marknadsskiften. Den gröna omställningen kommer i en övergångsfas med stor sannolikhet kosta och märkas i plånboken för de europeiska skattebetalarna. Ett i bästa fall gott ont som Europa kommer att tjäna på i längden, men att hålla en stram kurs genom ett sireninfesterat högfjäll i snöyra är svårt för såväl politiker som väljare.

Upplopp

Kärnan i EU:s klimatvision, den Gröna given (2019), är den europeiska klimatlagen. Klimatlagen är den uppgörelse mellan medlemsländerna som beslutar i vilken takt de europeiska utsläppen ska fasas ut. 2021 enades medlemsländerna och Europaparlamentet om att målen för 2030 och 2050. Till 2030 ska EU ha reducerat utsläppen av växthusgaser med 55 procent jämfört med 1990, och till 2050 ska unionen vara klimatneutral med netto-noll-utsläpp. Det mellanliggande delmålet för 2040 lämnades öppet för att beslutas vid ett senare tillfälle.

Detta senare tillfälle presenterade sig under sommaren 2025 då EU-kommissionen trots omfattande kritik föreslog en minskning av utsläppen med 90 procent till 2040. Som kompromiss erbjöd kommissionen bland annat ett upplägg där medlemsländerna i realiteten endast behövde minska sina utsläpp med 85 procent för att tillåta inräkning av klimatrelaterade insatser utanför unionen för att täcka upp resterande fem procent. Detta förslag utgör roten till den energi- och klimatpolitiska diskussion som blossat upp under de senaste månaderna och fungerar som ett illustrativt exempel på den interinstitutionella maktkamp som är EU.

Slutspurt

EU-kommissionen har internationella klimatåtaganden och europeisk lagstiftning att efterleva och har därför intresse av att de landvinningar som uppnåtts på klimat- och miljöområdet under föregående mandatperiod upprätthålls. Medlemsstaterna i rådet delar i mångt och mycket kommissionens åtaganden eftersom det också är deras, men i takt med att väljargrupper och industrin uttrycker ilska och oro kring förd politik, har medlemsländerna öppnat upp för pragmatiska kompromisser. Från Europaparlamentets sida skapar det splittrade politiska landskapet en möjlighet för vad som hittills ansetts vara ”oheliga” allianser. Alltså situationer där traditionellt centerorienterade grupperingar söker stöd från ytterkanterna för att få igenom i vissa kontroversiella förslag.

I denna situation riskerar varje revidering och lättnad av regler att skapa prejudikat kring klimatlagstiftningen som lätt kan få en oönskad snöbollseffekt som eventuellt skulle kunna riva sönder den klimatpolitiska helheten.

För att få igenom sitt förslag om 2040-målet fick EU-kommissionen förbereda sig på en hel del svåra kompromisser och den fullständiga utsträckningen av dessa är förmodligen inte känt utanför kommissionen och statsrådens innersta kretsar.

I början av november 2025 stod det klart att en uppgörelse kring 2040-målen hade uppnåtts. För att släppa igenom de övergripande målen krävde flera kritiska medlemsländer revideringar och lättnader av klimatrelaterad lagstiftning från föregående mandatperiod. Bland annat beslutades att EU:s utvidgade utsläppshandelssystem (ETS II), som innefattar transportsektorn, skulle skjutas upp med ett år, från 2027 till 2028. Detta innebär billigare bensinpriser i ytterligare ett år, men riskerar samtidigt försena den ökning i efterfrågan på elbilar som europeisk bilindustri kanske hade behövt.

Inofficiellt kopplat till uppgörelsen med 2040-målet är den kontroversiella översynen av förordningen om CO2-normer för lätta fordon. Den lag som kommer att förbjuda förbränningsmotorer fr.o.m. 2035. Reglerna som röstades igenom så sent som 2023 har varit kontroversiella sedan start. Europas bilindustri behöver tydliga spelregler och mål för att skapa incitament för övergången till elektriska fordon, men teknikskiften ger alltid vinnare och förlorare. Medan Volvo Cars välkomnat tydligheten i reglerna har tysk och italiensk bilindustri protesterat högljutt med krav på att slopa eller luckra upp förordningen. Även i denna fråga har en klassisk europeisk kompromiss uppnåtts. Förbränningsmotorer kommer fortsatt att få produceras i Europa för privatbilar och lätta lastbilar, så länge som vissa krav kring försäljning av netto-noll-utsläppsbilar och användning av metaller som producerats utan utsläpp används i bilarnas konstruktion.

I mitten av februari 2026 godkände Europaparlamentet klimatlagens 2040-mål men effekterna av de politiska kompromisser som slöts kring förslaget har bara börjat. För första gången har Tysklands förbundskansler, Friedrich Merz, offentligt yttrat kritik kring ETS-systemet och antytt att en revidering kan vara på sin plats för att rädda industrin från för höga kostnader. Under 2026 planeras nämligen en översyn av ETS och därtill ska de nationella målen för utsläpp och kolsänkor ses över. En omskakande signal, eftersom ETS fram tills nu setts som en oantastlig kronjuvel i EU:s klimatarbete.

Målgång?

I den pågående debatten som ofta kantas av polarisering och motstridiga uppgifter, är det viktigt att inse att flera saker kan vara sanna på samma gång. Det europeiska utsläppshandelssystemet kan vara rätt tänkt, men allt för ambitiöst i praktiken. Europeisk industriell omställningen behöver gå fort, men kan samtidigt behöva mer tid på sig, och så vidare. De klimat- och energipolitiska diskussionerna som just nu förs är allvarliga, viktiga och handlar ytterst om framtiden för europeisk industri och välstånd. Samtidigt finns det inga lätta lösningar, stora värden står på spel och det saknas tid. Alltså en skolboksdefinition av en kris. Som tidigare sagt, presterar EU ofta bäst när det verkligen gäller. Besluten som tas på europeisk nivå i dag påverkar och formar förutsättningar för en dryg halvmiljard européer i morgon.

Brysselkontoret fortsätter att bevaka de klimat- och energipolitiska frågorna på europeisk nivå och bidrar med inspel i lagstiftningsprocessen, med utgångspunkt i SBHSS gemensamma energiposition, när så är lämpligt och där så är möjligt. Vill du veta mer om EU:s klimat- och energipolitik och komma i kontakt med SBHSS Brysselkontor. Kontakta då EU-handläggare, Martin Broberg

Vidare läsning: