EU:s långtidsbudget 2028–2034, del 2 – Spelet om pengarna

I juli 2025 presenterade EU-kommissionen vad SBHSS Brysselkontor då kallade en gedigen önskelista, ett förslag till ny europeisk långtidsbudget på nära 2 000 miljarder euro med en helt ny struktur. Femton månader senare är formerna satta, men inte totalbeloppet och frågan om hur mycket som ska gå till vad är fortfarande öppen. Under de kommande månaderna hoppas EU:s institutioner enas om de viktigaste pusselbitarna, men klockan tickar mot valen i flera betydelsefulla medlemsländer som kan sätta krokben för processen. I denna andra del av artikelserien om EU:s långtidsbudget beskrivs vad som hänt sedan kommissionen presenterade sitt förslag, vilka grupperingar som står mot varandra, hur svenska aktörer är positionerade i detta samt vad som väntas framåt.

Ett år fram – Vad har hänt sedan förslaget till långtidsbudgeten presenterades?

Kommissionens förslag till ny långtidsbudget, som presenterades den 16 juli 2025, omfattar nära 2 000 miljarder euro, betydligt mer än den nuvarande budgetramen. Det nya, förutom storleken, är framför allt strukturen. Antalet utgiftsområden minskar från sju till fyra och antalet program från ett femtiotal till sexton. Sammanhållning, jordbruk, fiske, migration och den sociala klimatfonden samlas i en nationell och regional partnerskapsplan (NRPP) per medlemsstat. Planerna rymmer nära halva budgeten, och pengarna föreslås betalas ut mot uppnådda resultat enligt den så kallade coronafondens utbetalningsmodell. Fjorton program slås ihop i Europeiska konkurrenskraftsfonden (EKF) på cirka 234 miljarder euro. Ett av de fjorton programmen är forsknings- och innovationsprogrammet Horisont Europa, som fördubblas till cirka 175 miljarder. Jordbruks- och sammanhållningspolitikens andel av budgeten sjunker från omkring två tredjedelar till under hälften. Samma sak gäller andelen pengar i så kallad delad förvaltning, alltså program som medlemsstaterna sköter tillsammans med kommissionen och där svenska regioner i dag är med och prioriterar genom strukturfondspartnerskapen. Enligt revisionsrätten sjunker den andelen från 66 till 46 procent. Kommissionen föreslår också nya egna medel, alltså EU-gemensamma intäkter, bland annat avgifter på tobak, elavfall och stora företag.

Sedan EU-kommissionen presenterade förslaget till ny långtidsbudget har förhandlingen gått igenom vad som kan beskrivas som minst tre faser:

Analys och reaktioner – Parlamentets protest, september-december 2025. Efter att förslaget till ny långtidsbudget presenterades i juli 2025 kom analysarbetet i gång på riktigt från och med september och oktober. Sveriges regering bjöd in svenska regioner och universitet att tycka till om relevanta förordningar som styr de enskilda programmen och hösten präglades av en långsamt tilltagande diskussion om innebörd och konsekvenser av den nya föreslagna strukturen och totalbeloppen. När de initiala reaktionerna börjat lägga sig och olika aktörer börjat förstå innebörden i förslagen började också olika grupperingar ta form.

Europaparlamentet tog under hösten ledning i diskussionen om innehållet och markerade sitt missnöje med flera delar av förslaget. Europaparlamentets fyra största partigrupper, det kristdemokratiska EPP, socialdemokratiska S&D, liberala Renew och De gröna, hotade i ett gemensamt brev att blockera förslaget, bland annat för att man bedömde att det regionala utvecklingskapitalet i allt för hög grad riskerade att styras från huvudstäderna. Kommissionen gav efter inom några veckor. I ett brev till parlamentet och rådet den 9 november 2025 lovade kommissionens ordförande tre saker. Minst 10 procent av varje lands medel för jordbruk och sammanhållning i partnerskapsplanen ska gå till landsbygden. Övergångsregioner och mer utvecklade regioner ska inte få mer än 25 procent minskning av pengarna man har i dag. I alla fall om inte medlemsstaten kan motivera en större minskning med objektiva kriterier. Regionerna ska dessutom vara med när planerna tas fram, genomförs och utvärderas, och parlamentet och rådet ska få en starkare roll i den politiska styrningen av planerna. Europeiska regionkommittén, EU:s rådgivande organ för lokala och regionala politiker och regionernas officiella ingång i EU:s beslutsprocess, konstaterade att skyddade anslag för alla regionkategorier fortfarande saknades (regionkategorierna förklaras närmare i avsnittet om regionernas krav nedan). Grundmodellen med en plan per land stod kvar.

Förhandlingarna inleds – Strukturen sätts, vår-sommar 2026. Det cypriotiska ordförandeskapet i ministerrådet lade den 11 juni fram den första så kallade ”förhandlingsboxen” med siffror, alltså det dokument där medlemsstaterna förhandlar belopp och villkor. Boxen föreslog en minskning med 2 procent och lämnade partnerskapsplanernas andel av budgeten nästan orörda. Sverige och Nederländerna avfärdade förslaget genom att kalla det en ”no-go box”. Ändå antog ministerrådet dagarna därpå sina delpositioner om partnerskapsplanerna och om konkurrenskraftsfonden, med totalbeloppen undantagna, och strax därefter om regionalfonden, Interreg och socialfonden. Därmed ansågs strukturen vara låst. En partnerskapsplan per land, en konkurrenskraftsfond och resultatbaserade utbetalningar. Interreg, EU:s program för gränsöverskridande samarbete, lyftes ut som en egen plan. Cypern avslutade sitt ordförandeskap med att ha kommit en bra bit på vägen i förhandlingarna där formerna var på plats men beloppen öppna. Toppmötet den 19 juni gav Irland, som tog över ordförandeskapet den 1 juli, i uppdrag att ta fram en reviderad box med nya egna medel. Med detta inleddes den mest kritiska och känsliga delen av förhandlingarna.

Strid om totalen, hösten 2026. Med sommarpausen bakom sig inleddes hösten med ett höjt tonläge i debatten. De grupperingar som formats under det gångna året förtydligade sina positioner och kom med starka uttalanden för att försöka styra diskussionen i specifika riktningar och poängtera vikten av att komma fram till ett snabbt beslut kring totalen under ordnade former. Tyskland gick hårt ut och krävde nedskärningar på hundratals miljarder euro och varnar för att förhandlingen annars drar ut på tiden så att programmen inte kan starta 2028. Frankrike svarade med att det i så fall innebär slutet för den tyska rabatten. Spanien kontrade å sin sida med att man tvärtom ville höja taket till 2 procent av unionens bruttonationalinkomst (se bilder nedan för jämförelse av utspelen). Sex sparsamma länder, däribland Sverige, krävde i ett gemensamt brev i september nedskärningar på flera hundra miljarder euro, och sjutton länder svarade i början av oktober med ett eget brev om att jordbruks- och regionalstöden ska skyddas och rabatterna avskaffas. Mitt i detta lade det irländska ordförandeskapet den 10 oktober fram sin förhandlingsbox, den första med belopp per utgiftsområde. Den landar 8 procent under kommissionens förslag. Nedskärningen tas i konkurrenskraftsfonden, Horisont Europa, biståndet, administrationen och krismedlen, medan partnerskapsplanerna, jordbruket och sammanhållningen lämnas orörda. Starka reaktioner lät inte vänta på sig. Vissa ansåg att nedskärningen var alldeles för liten, andra att den var alldeles för stor. Samtidigt försenades Europaparlamentets omröstningar om betänkandena om programmen bland annat på grund av oenighet mellan utskotten om centrala detaljer. Omröstningar i Europaparlamentets plenum väntas i skrivande stund tidigast i slutet av november 2026.

Vilka grupperingar står mot varandra?

I diskussionerna kring långtidsbudgeten står främst två grupperingar mot varandra med flera andra viktiga länder och institutionella aktörer som driver på parallellt. En återkommande gruppering i dessa sammanhang är de så kallade sparsamma, som numera kallar sig modernisatörer (”modernisers”), vilka främst utgörs av Sverige, Tyskland, Nederländerna, Danmark, Finland och Österrike. De står tillsammans för närmare 40 procent av EU:s medlemsavgifter, varav Tyskland ensamt för ungefär en fjärdedel. De sparsamma vill ha en mindre budget, flytta mer pengar till försvar, säkerhet och konkurrenskraft, behålla sina rabatter och säger nej till nya egna medel. I ett gemensamt brev i september 2026 kräver de att förslaget minskas med flera hundra miljarder euro, och när det irländska ordförandeskapets förhandlingsbox presenterades den 10 oktober markerade denna gruppering snabbt sitt missnöje. Tysklands förbundskansler såg ingen grund för en överenskommelse i boxen, Nederländernas finansminister sade att det med de föreslagna stegen inte blir något avtal före årets slut, och enligt den Brysselbaserade nyhetstjänsten Politico vill gruppen att nästa utkast skär i sammanhållning och jordbruk. Tyskland har gått längst och lagt ett eget bud på nedskärningar i storleksordningen 400 miljarder euro, vilket fick EU:s budgetkommissionär att svara att en sparsammare budget inte nödvändigtvis är en modernare.

En traditionell skiljelinje mellan expansiva och restriktiva medlemsländer i budgetfrågor går mellan de som anses vara nettomottagare och nettobetalare till EU:s budget. Antalet nettobetalare, alltså de som betalar in mer till EU:s budget än vad man i officiella siffror får igen (undantaget eventuella handelsfördelar och intäkter som uppstår genom den inre marknaden), förändras över tid och korrelerar ofta med det enskilda landets expansiva eller restriktiva inställning till förhandlingarna. Någon officiell lista över nettobetalare finns inte sedan 2020, men oberoende beräkningar räknar numera tio länder som nettobetalare, där Irland, Italien och Spanien ingår vid sidan av de sex sparsamma och Frankrike. Bland annat Slovenien räknar enligt sin egen regering med att bli nettobetalare under nästa budgetperiod och kan således räkna med att sammanhållningsmedlen minskar för deras del.

Sammanhållningens vänner är ett block på sjutton länder i framför allt södra och centrala Europa, med Polen, Italien och Spanien i spetsen, där flera nettomottagare återfinns. Grupperingen försvarar jordbruks- och regionalstöden, och tio av dem har enligt Politico protesterat mot att utbetalningar villkoras av reformer. Det irländska ordförandeskapets förhandlingsbox innebar eftergifter för det som sammanhållningens vänner lyft fram. Medlemsstaternas anslag i partnerskapsplanerna, där jordbruks- och regionalstöden ligger, rörs inte, och Polen och Italien var nöjda med fördelningen men inte med totalen.

Någonstans mellan de sparsamma och sammanhållningens vänner står Frankrike. Landet insisterar på nya egna medel och är samtidigt den största mottagaren av jordbruksstöd. Med ett presidentval våren 2027, där ett av de ledande partierna vill halvera den franska avgiften, vill den sittande regeringen ro förhandlingarna om totalbeloppet i hamn innan en ny regering tillträder. Frankrikes Europaminister välkomnade att jordbruksstödet skonas i det irländska ordförandeskapets förslag, samtidigt som han uppskattar att omkring 21 medlemsländer vill skydda sammanhållnings- och jordbrukspolitiken från nedskärningar och anser att budgetekvationen bara går ihop med ett rejält paket nya egna medel, alltså intäkter som går direkt till EU-budgeten i stället för via medlemsavgifterna.

Europaparlamentet är den institutionella aktör som tydligast driver på för en större budget. Parlamentets position från april 2026, antagen i en så kallad interimsrapport, kräver cirka 10 procent mer än kommissionen, nya egna medel och att jordbruks- och sammanhållningspolitiken ska få egna, öronmärkta anslag i stället för att bakas in i en samlad plan per land. När det irländska ordförandeskapets förhandlingsbox kom sade parlamentets huvudförhandlare den 10 oktober att den inte kan vara utgångspunkt för en överenskommelse, och den 12 oktober avvisade ledarna för EPP, S&D, Renew och De gröna den i ett gemensamt uttalande som grund för parlamentets godkännande. Enligt deras beräkning krymper boxen i reala termer budgeten med tio procent när inflation och tillväxt räknats in, och att det utan nya egna medel inte blir något ja.

Hur ställer sig svenska aktörer?

Sveriges regering har fört en oförändrad linje sedan förslaget till ny långtidsbudget presenterades 2025. Regeringens hållning sedan faktapromemorian i september 2025 är att förslaget går i rätt riktning, men är alldeles för expansivt, att nedskärningar och omprioriteringar behövs, att rabatterna måste förnyas och att pengarna ska gå till säkerhet, försvar, stöd till Ukraina och konkurrenskraft, men stöder den enklare strukturen med färre program.

Inför allmänna rådet den 13 oktober skrev regeringen i sin kommenterade dagordning för första gången ut var besparingarna ska tas, framför allt inom sammanhållningspolitiken och delar av jordbrukspolitiken, med de reguljära utgifterna kvar på omkring 1 procent av unionens bruttonationalinkomst. Det är klart under både kommissionens förslag och det irländska budet. När den irländska förhandlingsboxen kom kallade EU-minister Jessica Rosencrantz den ”fortfarande orimlig” och sade att EU behöver en bättre budget, inte en större. Sveriges EU-minister har därtill varnat för att kommissionens förslag skulle höja årsavgiften med minst 60 procent. Siffran bygger på att kommissionens förslag antas oförändrat och utan svensk rabatt.

Den svenska regeringsbildningen som pågår under hösten 2026 har av vissa bedömare pekats ut som ett problem för svensk del i de pågående budgetförhandlingarna. Farhågan om att svensk hållning skulle vara otydlig eller förändras med en ny regering behöver dock inte infrias eftersom det råder bred enighet kring de europeiska budgetfrågorna i riksdagen och över blockgränserna.

Svenska regioner och lärosäten tog ställning under hösten 2025. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) samordnar de svenska regionernas arbete och kräver i sitt remissvar till regeringen obligatoriska regionala kapitel, en platsbaserad utgångspunkt, öronmärkta medel till samtliga regionkategorier och att regioner och kommuner sitter med i partnerskap och övervakningskommittéer. Fyra av SBHSS fem regioner svarade i november och december 2025 på regeringens remiss av förordningsförslagen (se svaren från Region Blekinge, Region Jönköpings län, Region Kalmar län och Region Kronoberg). Linnéuniversitetet yttrade sig enbart om förslaget till socialfond.

I de fyra regionernas svar återkommer fyra krav:

  • obligatoriska regionala kapitel i partnerskapsplanen, i stället för frivilliga som i förslaget
  • öronmärkta medel till samtliga regionkategorier, inte bara till de mindre utvecklade regionerna
  • bindande regler om regionernas roll i att utforma och genomföra planen, i stället för allmänna skrivningar om partnerskap
  • en resultatmodell som inte flyttar den ekonomiska risken till dem som genomför projekten.

Tillväxtverket har av regeringen fått i uppdrag att tillsammans med Jordbruksverket, Svenska ESF-rådet med flera myndigheter föreslå åtgärder som kan ingå i Sveriges partnerskapsplan, i samråd med regionerna, och att samordna arbetet. Förslagen ska redovisas till Regeringskansliet senast den 30 oktober 2026. Samma myndigheter förbereder sig sedan i somras på att bli förvaltande myndigheter.

Får regionerna gehör för sina krav?

Ställda mot förhandlingsläget har de sydsvenska regionernas krav från remissvaren fått gehör på några punkter och mindre på andra. Kraven på regionala kapitel och en bindande roll för regionerna har flyttat sig längst, men inte hela vägen. Kommissionens brev i november 2025 lovar en ”regional kontroll” av varje plan, alltså att medlemsstaten ska redovisa hur regionerna varit med när planen tagits fram. Rådets position från juni 2026 talar om regionernas nyckelroll i att förhandla och genomföra planerna och om kontinuitet med befintliga regionala strukturer, och parlamentet vill gå längre än så. De regionala kapitlen är dock fortfarande frivilliga. Enligt rådets text ska planen ha nationella kapitel och, ”där det är relevant”, regionala och territoriella kapitel, och det är medlemsstaten som väljer om den vill ha regionala kapitel. Regionkommittén, regionernas officiella ingång i EU:s beslutsprocess, driver en subsidiaritetsklausul som skulle låta kommissionen avvisa planer där regionerna åsidosatts. Vad detta betyder i den svenska planen avgörs dock av regeringen, som ännu inte yttrat sig om hur de regionala kapitlen ska se ut.

Kravet på öronmärkta medel till alla regionkategorier är bara delvis tillgodosett. EU delar in regionerna i tre kategorier efter bruttoregionprodukt per invånare. Mindre utvecklade regioner ligger under 75 procent av EU-genomsnittet, övergångsregioner mellan 75 och 100 procent och mer utvecklade regioner över genomsnittet. I dag får varje medlemsstat ett eget anslag för var och en av kategorierna, beräknat med en gemensam EU-formel. Hela Sverige räknas som mer utvecklade regioner, utom Norra Mellansverige som är övergångsregion. I kommissionens förslag finns ett garanterat belopp endast för mindre utvecklade regioner, vilka inte finns i Sverige. Övriga medel ska medlemsstaten fördela utifrån regionernas ”särskilda utmaningar” och redovisa i planen. Det var bland annat detta de fyra regionerna och SKR vände sig mot i remissvaren. Kommissionens brev i november 2025 lovade att övergångsregioner och mer utvecklade regioner inte ska få mer än 25 procents minskning av medlen än i dag, om inte medlemsstaten kan motivera en större minskning med objektiva kriterier, men rådets position från juni 2026 behåller kommissionens ursprungliga skrivning. Förslagets golv gäller ändamål, minst 14 procent till sociala mål och minst 10 procent till landsbygden, inte regionkategorier. För mer utvecklade regioner, dit alla fem regioner i SBHSS räknas, finns alltså ingen garanterad andel av Sveriges anslag i förordningstexten, bara löftet i kommissionens brev.

Kravet på en resultatmodell som inte lägger risken på dem som genomför projekten har gått sämst. I dag betalar EU ut pengarna mot redovisade kostnader. Enligt förslaget betalar kommissionen i stället ut dem till medlemsstaten i omgångar när avtalade delmål och mål i planen är uppfyllda, på samma sätt som i coronafonden, och rådets position behåller den modellen. Regionernas invändning gäller vem som bär risken om ett delmål inte nås. Region Kronoberg påpekar att förslaget inte klargör det, och Region Jönköpings län skriver att den ekonomiska risken inte får förskjutas till projektägare på regional och lokal nivå. Flera svar varnar för att små aktörer då avstår från att söka och att pengarna går till säkra projekt med förutsägbara resultat, alltså sådana som ofta hade hittat annan finansiering ändå, i stället för till innovativa projekt. Revisionsrätten har riktat liknande kritik mot modellen. Regionerna vill vara med och ta fram de indikatorer som styr utbetalningarna, och den frågan avgörs i den svenska planen.

Önskemålet om att partnerskapsplanen och konkurrenskraftsfonden ska komplettera varandra har fått stöd i ord, i rådets skrivningar om synergier mellan fonden och andra EU-program, men fondens fönster riktar sig i praktiken mot näringslivet och stora teknikområden. Sammantaget har regionerna vunnit erkännande av sin roll, men inte de garanterade beloppen per regionkategori som de har i dag, och de avgörande besluten om fördelning och regional medverkan tas nu i Stockholm, inte i Bryssel. Det irländska ordförandeskapets förhandlingsbox lämnade partnerskapsplanernas anslag orörda, en delseger i första ronden, men ”de sparsamma” kräver att nästa utkast skär just där.

Tidslinje – Vad händer i höst och nästa år?

Europeiska rådets ordförande António Costa driver på för att uppnå ett avtal kring totalbeloppet redan i år och Europeiska rådet väntas ta över förhandlingsprocessen kring denna del från och med mitten av oktober. Det irländska ordförandeskapet i ministerrådet hade två uppdrag från toppmötet i juni 2026. Det ena var att lägga fram ett nytt kompromissförslag i form av en så kallad förhandlingsbox med belopp för varje utgiftsområde och det andra var att lägga fram ett paket med nya egna medel för kommissionen (alltså intäkter som går direkt till EU-budgeten, i dag främst tullar, och som minskar behovet av att höja medlemsavgifterna). Båda delarna levererades den 10 oktober 2026. Paketet behåller kommissionens fem förslag, bland annat avgifter på tobak, elavfall och stora företag, men inte ett tidigare förslag från Europaparlamentet om en digitalskatt och avgifter på kryptotillgångar och onlinespel, som det irländska ordförandeskapet bedömer inte kan vara på plats till 2028. Irlands Europaminister beskriver läget som ett budgettrilemma. Få vill betala mer, ingen vill skära i sina egna prioriteringar och många säger nej till nya egna medel.

  • 10 oktober 2026 – Det irländska ordförandeskapet i ministerrådet lägger fram sin förhandlingsbox, 8 procent under kommissionens förslag, med belopp för varje utgiftsområde och ett förslag om nya egna medel. Det blir det dokument stats- och regeringscheferna förhandlar om på toppmötet.
  • 13 till 14 oktober 2026 – Ministrarna för EU-frågor debatterar det irländska ordförandeskapets förhandlingsbox i allmänna rådet i Luxemburg.
  • 15 till 16 oktober 2026 – Europeiska rådet håller sitt första verkliga förhandlingsmöte om budgeten, med ett bud som både de sparsamma och parlamentets fyra stora grupper redan avvisat, de förra för att det skär för lite, de senare för att det skär för mycket.
  • 30 oktober 2026 – Tillväxtverket redovisar myndigheternas förslag till innehåll i den svenska partnerskapsplanen till Regeringskansliet.
  • November 2026 – Parlamentet väntas anta sin position om NRPP-förordningen, men tidsplanen är i fara. Omröstningen om konkurrenskraftsfonden är enligt parlamentets ärendedatabas preliminärt satt till plenum den 23 november. Stats- och regeringscheferna möts informellt den 13 november. Spanien håller nyval den 29 november, vilket enligt Politico gör en uppgörelse i december mindre sannolik, eftersom Spanien, en av de tydligaste rösterna bland sammanhållningens vänner, då kan vara mitt i en regeringsbildning.
  • 17 till 18 december 2026 – Europeiska rådets måldatum för en politisk överenskommelse. Misslyckas det planeras ett krismöte i slutet av januari eller början av februari 2027. Institutionerna vill bli klara före valåret 2027, med presidentval i Frankrike i april och parlamentsval i Polen och Italien senare under året, eftersom nya regeringar riskerar att backa från en uppgörelse. Flera bedömare räknar med att förhandlingarna drar in i 2027, och efter de sparsammas nej till förhandlingsboxen tvivlar bland annat Nederländernas finansminister på att måldatumet håller. Förra gången tog det längre tid än så. Stats- och regeringscheferna enades om ramen 2021–2027 efter ett fyra dagar långt toppmöte i juli 2020, parlamentet och rådet nådde en politisk uppgörelse i november, Ungern och Polen blockerade paketet till den 10 december, och ramen antogs den 17 december 2020, några dagar före jul. Programförordningarna för sammanhållningspolitiken kom först i juni 2021, ett halvår in i perioden.
  • 2027 – Sektorsförordningarna, alltså reglerna för planerna, fonden och programmen, ska antas och planerna skrivas. Sverige ska lämna utkast till partnerskapsplan till kommissionen senast den 30 juni 2027 och slutlig plan senast den 31 januari 2028. Det är i sammanhanget inte svårt att se att detta kan komma att skjutas fram ytterligare om förhandlingarna drar över tiden.
  • 1 januari 2028 – Den nya budgetperioden börjar.

Reflektion

Tre saker kan vara värda att ta fasta på för sydsvenska regioner, kommuner och lärosäten. För det första är fönstret för att påverka innehållet i Sveriges partnerskapsplan öppet nu, genom de samråd som Tillväxtverket och de andra myndigheterna håller med regionerna fram till slutet av oktober, och därefter genom regeringens eget arbete med utkastet. Tiden är knapp. Det är i det arbetet som regionala kapitel, prioriteringar och fördelning avgörs i praktiken, oavsett vad Bryssel landar i.

För det andra är det sammanhållnings- och jordbrukspolitiken, alltså de program som medlemsstaterna och regionerna sköter i delad förvaltning, som riskerar att få bära nedskärningen om budgeten blir mindre än kommissionen föreslagit. Sammanhållningspolitiken kan inte avskaffas, den är inskriven i artikel 174 i EUF-fördraget, som ålägger unionen att stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen. EU:s fördragstexter säger inget om hur stor sammanhållningspolitiken ska vara eller att regionerna ska styra den. Om de sparsamma får igenom nedskärningar på hundratals miljarder är det svårt att se att partnerskapsplanerna blir opåverkade, och regeringen har inför allmänna rådet i oktober själv pekat ut sammanhållningspolitiken som det område där besparingarna i första hand ska tas. Hur mycket som till slut går till den svenska planen avgörs först när ramen är klar, men myndigheternas förslag den 30 oktober ger en första bild av vilka åtgärder regeringen väger in, och därmed av vad som kan rymmas i ett mindre kuvert.

För det tredje premierar både partnerskapsplanerna och konkurrenskraftsfonden aktörer som är organiserade, har tillräcklig storlek och samlade resurser och kan visa resultat. Konkurrenskraftsfonden riktar sig i första hand till näringslivet och specifika teknikområden.

Bilden visar var aktörerna står i frågan om budgetens storlek, i procent av kommissionens förslag, kommissionen lika med 100. Fyllda punkter är belopp aktören själv angett, ofyllda är beräknade av kontoret utifrån aktörens krav. Den orange pilen är Sveriges läger, de sex sparsamma länderna, som kräver flera hundra miljarder lägre utan att ange belopp. Källor: Europeiska revisionsrätten, Europaparlamentets utredningstjänst, det irländska ordförandeskapet, Europeiska regionkommittén och Politico.

Så långt från kommissionens förslag står parterna, nu och förra gången. Varje belopp är satt i förhållande till kommissionens förslag för samma period, kommissionen lika med 100, vilket gör de två striderna jämförbara trots olika prisbaser. Förra gången kom två bud från rådssidan, först från Finland som roterande ordförandeskap i ministerrådet, sedan från Europeiska rådets dåvarande ordförande Charles Michel, den post António Costa har i dag. Resultatet hamnade på 95. Det irländska ordförandeskapets box ligger på 92, och det orange bandet är regeringens riktmärke om 1 procent av BNI för reguljära utgifter. Källor: Europaparlamentets faktablad, rådets dokument 14518/19, Europaparlamentets utredningstjänst, Europeiska revisionsrätten, regeringens kommenterade dagordning, Euronews och Europeiska regionkommittén.

Bevakning framåt

SBHSS följer förhandlingarna fram till toppmötet i december och därefter genom lagstiftningsarbetet och planskrivandet under 2027, och rapporterar löpande i veckobrevet och i artiklar på SBHSS hemsida.

I den tredje delen av artikelserien vänder kontoret blicken från spelet till innehållet. Vad blir det egentligen av partnerskapsplanerna och konkurrenskraftsfonden? Hur ser de regionala kapitlen ut i praktiken, vilka av konkurrenskraftsfondens fyra fönster är öppna för aktörer av sydsvensk storlek, vem i Sverige samordnar ansökningarna och vad händer med smart specialisering, Interreg och EU:s uppdrag när programmen byter namn och form? Det är frågor som avgörs under 2027, och som den tredje delen i SBHSS artikelserie om EU-budgeten (MFF) försöker ge ett första svar på.

Vill du veta mer om förhandlingarna om EU:s långtidsbudget? Kontakta kontorschef Sven Kastö, EU-handläggare Martin Broberg och Eva Molander.

För vidare läsning